När min son började i skolan så blev känslan så överväldigande uppenbar i mig, att ”Han är inte längre mitt barn, han är numera systemets barn.” Jag hade känt honom i sju år och jag hade gett honom mitt allt, mina kärleksfulla omsorger, mitt stöd och min tröst, min vägledning, mina leenden och hela mitt hjärta. Nu fick jag inte längre avgöra vad jag utifrån det jag kände av honom ansåg vara bäst för honom, jag tilläts inte längre lyssna eller ta hänsyn till min sons behov, utan tvingades överlämna min son i helt främmande händer, till ett system som jag visste aldrig någonsin skulle kunna lära känna honom på riktigt, av den enkla anledningen att de aldrig skulle vara intresserade av att lära känna honom. De skulle endast vara intresserade av att forma honom, av att få honom att passa in och bli en effektiv kugge i hjulet, för att kunna bidra till samhällets konkurrenskraft i världen. Effektivitet! Produktivitet! Konsumtion! Pengar pengar pengar!
Just nu så har EU som mål att bli effektiva, konkurrenskraftiga och ekonomiskt starka i världsväldet. För detta behöver vi producera nya mattesnillen, därav Sveriges stora ekonomisatsning på ett mattelyft i skolan. Sverige ligger lite lågt i mattestatistiken enligt de som vet, därför satsas pengarna just där, för att våra barn och ungdomar på sikt ska kunna tillgodose EUs behov av effektivitet, konkurrenskraft och ekonomisk styrka. Men vem frågar om barnens behov? Vem frågar om individens behov?
Ser inte systemet hur det biter sig själv i svansen, och bidrar till att vi som är systemets grundpelare ruttnar inifrån? Förstår ni inte att er matematiska ekvation inte går ihop? Individens välmående och frihet måste vara grunden till allt. Förstår ni inte att om vi vingklipper människor i tidig ålder och pressar in dem i ett omänskligt system av prestation och effektivitet för att hålla det ekonomiska ekorrhjulet igång, så kommer vi sedan också att se dem kollapsa, insjukna, ge upp, haverera, resignera och göra uppror. Arbetslösheten, sjukskrivningarna, det psykiska illamåendet, kriminaliteten, socialbidragen etc. är inget resultat av dålig ekonomi, utan ett resultat av dåliga prioriteringar. Ett resultat av att det enda, och just det enda, som räknas är pengar. (Ta och räkna på det ni som kan!).
Vill jag vara en siffra i ert samhällsalgebra? Har min son bett om att få vara en siffra i er statistik? Vill individen att någon annan ska bestämma vilka drömmar som är av värde för just henne? Med vänlig bestämdhet. Nej.
Jag tvingades överlämna min son till ett system som numera skulle bestämma vad som var bäst för honom och vad det skulle bli av honom. Kanske skulle de lyckas. Kanske skulle de misslyckas. Kanske skulle han passa in, kanske skulle han betraktas som missanpassad. Kanske skulle han bli värderad som en Mycket Väl Godkänd del av samhällsmaskineriet, kanske skulle han bli värderad som en Icke Godkänd mindre värd sådan. Kanske skulle min sons personliga drömmar om livet och om vad han önskar bidra med och skapa passa in i ramen och samhällsmallen, kanske skulle de inte göra det, varpå systemet skulle behöva döda hans drömmar för att få honom att passa in. Jag såg mitt barn bli ett offer för systemets ryska roulette och det fanns ingenting jag kunde göra åt det.
Eller jo, jag kunde bestämma mig för att förändra hela systemet. Vilket jag också bestämde mig för. Jag svär vid allt vad jag är värd att jag ska slåss för mina barn och att jag ska slåss för dina barn, våra barn, allas barn, tills jag drar mitt sista andetag. Jag ska göra allt som står i min makt, för att bidra till ett skolsystem och ett samhälle där barnen har ett genuint värde för att de är dem de är, inte för att de anpassar sig och blir till en förlängning av den känslomässigt omedvetna vuxenvärld som vi blivit.
Jag ska göra allt som står i min makt för att bidra till en skolvärld och ett samhälle där varje individ får utvecklas i frihet och i enlighet med sin egen nyfikenhet, lust och glädje. Alla vill lära sig nya saker, precis alla. Alla vill bara inte lära sig exakt samma saker, samtidigt och på samma sätt.
Jag såg hur glöden i min sons blick falnade för varje dag som gick. Hur hans energi försvagades dag för dag, tills han slutligen vaknade en morgon fyra veckor efter att han börjat skolan och berättade för mig att ”Mamma, jag vill inte gå i skolan mer, för jag får inte leka längre. Jag måste bara sitta tyst och vara still.”
Är det inte fantastiskt så säg!? En sjuårig pojke som förmedlar sitt behov! ”Jag vill leka! Jag vill röra på mig! Jag vill sjunga och dansa! Jag vill inte sitta tyst och stilla och titta på en witheboardtavla eller lyssna till en tant som säger åt mig vad jag ska göra, när jag ska göra det, i vilken ordning, hur länge och på vilket sätt jag ska göra det.” En sjuårig pojke förmedlar sitt behov och jag – hans mamma – äger inte längre rätten att vara lyhörd inför honom. Jag är skyldig enligt lag att se hur systemet tar makten över mitt barn, över mitt barns välmående och frihet, över mitt barns drömmar, hopp och längtan, över hans integritet, livslust och glöd, och över hans vilja och sanning. Jag är skyldig enligt lag, men jag kommer aldrig att acceptera det. Aldrig någonsin.
För ett nytt lärande i tiden…
Sanna Nova Emilia
Om mig:
- Eldsjäl
- Författare till boken ”Att lära med Hjärtat – När kunskap och värde blir ett”
- Föreläsare hos Holmbergs Talare – Talare för alla och alla tillfällen
- Verksamhetschef True Heart Education
- Medskapare av Opinionen för optimalt lärande – För en skola med hjärtat i fokus
Å, kära Sanna!
jag har både skrikit, förbannat, lett och skrattat med dig men det viktigaste av ALLT JAG STÅR MED DIG!!!!
Mina tårar trillar när du skriver: ”till ett system som jag visste aldrig någonsin skulle kunna lära känna honom på riktigt, av den enkla anledningen av att de aldrig skulle vara intresserade av att lära känna honom.” – det gör så ont i hela mig!!!
Ännu mer tårar kommer när jag läser ”och jag – hans mamma – äger inte längre rätten att vara lyhörd inför honom.
Jag är skyldig enligt lag, men jag kommer aldrig att acceptera det. Aldrig någonsin.!
Du skrev ”Jag såg mitt barn bli ett offer för systemets ryska roulette och det fanns ingenting jag kunde göra åt det.
Du skriver om min största rädsla – att min lilla underbara livskraftiga, kreativa, lösningsfokuserade livliga tjej skall formas om. JAG VÄGRAR!!!!
Jag ser liksom du att individens välmående och frihet måste vara grunden till allt.
Och jag ställer mig ofta frågan om de någonsin de som fattar dessa beslut någonsin rannsakar sig själva?!!? Har de själv inte varit barn?
Har de inte själva barn? Eller vad f-n är felet?
Kärlek <3 Anna
Älskade Anna! Så tacksam för dig, och för alla andra som ser med hjärtat!
All världens kramar till dig!
Sanna
Facebook-kommentar från Christer Hellberg:
”Tack! Det här var nog det tydligaste inlägg om skolan jag någon gång läst.. Detta är vad det handlar om – allt annat känns mer eller mindre som blahablaha (förlåt Sir Ken). Att få ta hand om, hjälpa, stödja och ”leda” barn och få dom att förverkliga sig själva är det mest ärofyllda uppdrag man nånsin kan få.”
Tack Christer för de värdefulla tankarna och reflektionerna!!
Med värme till dig,
Sanna
Hej Sanna
Jag känner för dig och förstår ditt dilemma eftersom jag själv är mamma, men min dotter har klarat sig väldigt bra i skolan eftersom hon hade en underbar lärare under sina första åtta år i skolan, som förstod att ta tillvara alla elevers särart och intressen.
Jag vill beskriva för dig lite hur det är att vara lärare idag. Det är inte bara eleverna som utsätts för symboliskt våld, dvs måste anpassa sig till systemet. Jag har själv varit lärare länge och undrar över det symboliska våld som lärarna blir utsatta för av Skolverket och Skolinspektionen, som skickar ut förordning efter förordning och detaljstyr genom statliga utbildningsplanerna för eleverna. Läraren ska dokumentera varje barns prestationer, varje lektion och skriftligt redovisa hur barnet förhåller sig till undervisningstakten i ämnet (varje lektion). Då kan du själv räkna ut hur mycket tid det går åt till dokumentation för att staten ska kunna kontrollera att alla lärare gör ”rätt” och det de ”ska”. All data ska presenteras i de individuella utvecklingsplanerna i en mer övergripande form av klassläraren eller mentorn till föräldrarna. Jag undrar vad skolorna ska göra av alla papper som ska dokumenteras. Rättar du, som lärare, inte in dig i ledet begår du tjänstefel, vilket kan leda till att du förlorar jobbet. Föräldrarna eller de som inte ens finns i skolans närhet kan anmäla dig som lärare, också anonymt, om de tror att något inte står rätt till, eller att deras barn inte blivit respektfullt behandlade. En sak är väl om en förälder anmäler i person, då vet man i alla fall vad det rör sig om, men hur förhåller du dig som professionell till en anonym anmälan??? Något grått oformligt har anmält dig och ofta vet du inte ens vad saken rör utan får gissa. Jag, som lärare, har aldrig förstått vad som menas med att skolan har FÖR LITE ORDNING OCH REDA, som är Björklunds slagord. Är ordning och reda toppstyrning från regeringen? Jag har aldrig upplevt det som kallas flumskola, utan haft en ganska stor frihet att undervisa utifrån ganska löst hållna målbeskrivningar i ämnet.Eleverna har varit trevliga och vänliga i de flesta fall. I de målbeskrivningar som fanns förut ska läraren ge ett generellt betyg över ämnet. Nu ska läraren följa målbeskrivningarna till punkt och pricka. Eleverna får inte godkänt om de missat en del av målen i ämnet. Eftersom jag arbetar på högstadiet och gymnasiet vet jag inte om samma kontrollfunktioner finns i småklasserna, men Björklund har ju infört nationella prov från klass 3. Det symboliska våld lärarna i skolan utsätts för kommer alltså från 2 håll – lärarna ska följa Skolverkets och i förlängningen Utbildningsdepartementets direktiv och samtidigt har föräldrarna möjlighet att anmäla dig för, vad vet jag, kränkningar brukar vara vanligast att man blir anmäld för. Det verkar som om många föräldrar tror att de som väljer att vara lärare är sadister och njuter av att kränka elever, medan det egentligen är så att de som jobbar kvar i skolan är ofta de som tror på barnen och ungdomarna (ja, det är i alla fall inte lönen) och deras möjligheter. Ytterst är rektor ansvarig för skolan och kan bli prickad för brister i skolverksamheten. DET KRÄVS STORT MOD ATT SOM REKTOR SKAPA FRIRUM ÅT LÄRARE OCH ELEVER. Mitt råd till dig är att du helt enkelt ser dig om efter en skola med en modig rektor som törs bryta mot Skolverkets och Skolinspektionens kontrollregler och en modig lärare. Mitt andra råd är att börja jobba politiskt och utmana Björklund.
Men det symboliska våld som vi utsätts för – det utsätts alla för- ingen kommer undan – var du än befinner dig i världen. DET SVENSKA SAMHÄLLET BEHÖVER ÄNDRA RIKTNING OCH TRO PÅ INDIVIDEN OCH ATT OM INDIVIDEN UTVECKLAS EFTER SINA GÅVOR KOMMER SAMHÄLLET ATT UTVECKLAS, ISTÄLLET FÖR ATT SE BEFOLKNINGEN SOM EN MASSA SOM SKA UTBILDAS EFTER STATENS DIREKTIV. Samhället BEHÖVER utvecklas efter människorna i det, med några rättesnören: Kulturlivet utvecklar individens frihet (skolan ingår i kulturlivet), näringslivet utvecklar broderskap (och inte som nu egoism) och bär samhället ekonomiskt (och frågar vad vill du ha, istället för som nu vad kan jag göra för att dra fördelar av dig) och ALLAS jämställdhet inför lagen. Det blev ett långt inlägg men nödvändigt och viktigt för mig att du riktar fokus på det som är ”pudelns kärna”- Fortsätt arbeta för att förändra skolans verklighet- men döda inte de omringade budbärarna dvs lärarna. ALLA KAN TYCKA OM SKOLAN FÖR ALLA HAR GÅTT I SKOLAN, DET ÄR SVÅRARE ATT LYFTA BLICKEN OCH SE VAD SOM VERKLIGEN HÄNDER I SKOLSYSTEMET.