• RSS
  • Facebook
  • Twitter

Vem frågar om barnens behov?

Skrivet av Sanna Nova Emilia 7 Kommentarer

När min son började i skolan så blev känslan så överväldigande uppenbar i mig, att ”Han är inte längre mitt barn, han är numera systemets barn.”  Jag hade känt honom i sju år och jag hade gett honom mitt allt, mina kärleksfulla omsorger, mitt stöd och min tröst, min vägledning, mina leenden och hela mitt hjärta.  Nu fick jag inte längre avgöra vad jag utifrån det jag kände av honom ansåg vara bäst för honom, jag tilläts inte längre lyssna eller ta hänsyn till min sons behov, utan tvingades överlämna min son i helt främmande händer, till ett system som jag visste aldrig någonsin skulle kunna lära känna honom på riktigt, av den enkla anledningen att de aldrig skulle vara intresserade av att lära känna honom. De skulle endast vara intresserade av att forma honom, av att få honom att passa in och bli en effektiv kugge i hjulet, för att kunna bidra till samhällets konkurrenskraft i världen. Effektivitet! Produktivitet! Konsumtion! Pengar pengar pengar!

Just nu så har EU som mål att bli effektiva, konkurrenskraftiga och ekonomiskt starka i världsväldet. För detta behöver vi producera nya mattesnillen, därav Sveriges stora ekonomisatsning på ett mattelyft i skolan.  Sverige ligger lite lågt i mattestatistiken enligt de som vet, därför satsas pengarna just där, för att våra barn och ungdomar på sikt ska kunna tillgodose EUs behov av effektivitet, konkurrenskraft och ekonomisk styrka. Men vem frågar om barnens behov? Vem frågar om individens behov?

Ser inte systemet hur det biter sig själv i svansen, och bidrar till att vi som är systemets grundpelare ruttnar inifrån? Förstår ni inte att er matematiska ekvation inte går ihop? Individens välmående och frihet måste vara grunden till allt. Förstår ni inte att om vi vingklipper människor i tidig ålder och pressar in dem i ett omänskligt system av prestation och effektivitet för att hålla det ekonomiska ekorrhjulet igång, så kommer vi sedan också att se dem kollapsa, insjukna, ge upp, haverera, resignera och göra uppror. Arbetslösheten, sjukskrivningarna, det psykiska illamåendet, kriminaliteten, socialbidragen etc. är inget resultat av dålig ekonomi, utan ett resultat av dåliga prioriteringar. Ett resultat av att det  enda, och just det enda, som räknas är pengar. (Ta och räkna på det ni som kan!).

Vill jag vara en siffra i ert samhällsalgebra? Har min son bett om att få vara en siffra i er statistik? Vill individen att någon annan ska bestämma vilka drömmar som är av värde för just henne? Med vänlig bestämdhet. Nej.

Jag tvingades överlämna min son till ett system som numera skulle bestämma vad som var bäst för honom och vad det skulle bli av honom. Kanske skulle de lyckas. Kanske skulle de misslyckas. Kanske skulle han passa in, kanske skulle han betraktas som missanpassad. Kanske skulle han bli värderad som en Mycket Väl Godkänd del av samhällsmaskineriet, kanske skulle han bli värderad som en Icke Godkänd  mindre värd sådan. Kanske skulle min sons personliga drömmar om livet och om vad han önskar bidra med och skapa passa in i ramen och samhällsmallen, kanske skulle de inte göra det, varpå systemet skulle behöva döda hans drömmar för att få honom att passa in. Jag såg mitt barn bli ett offer för systemets ryska roulette och det fanns ingenting jag kunde göra åt det.

Eller jo, jag kunde bestämma mig för att förändra hela systemet. Vilket jag också bestämde mig för. Jag svär vid allt vad jag är värd att jag ska slåss för mina barn och att jag ska slåss för dina barn, våra barn, allas barn, tills jag drar mitt sista andetag. Jag ska göra allt som står i min makt, för  att bidra till ett skolsystem och ett samhälle där barnen har ett genuint värde för att de är dem de är, inte för att de anpassar sig och blir till en  förlängning av den känslomässigt omedvetna vuxenvärld som vi blivit.
Jag ska göra allt som står i min makt för att bidra till en skolvärld och ett samhälle där varje individ får utvecklas i frihet och i enlighet med sin egen nyfikenhet, lust och glädje. Alla vill lära sig nya saker, precis alla. Alla vill bara inte lära sig exakt samma saker, samtidigt och på samma sätt.

Jag såg hur glöden i min sons blick falnade för varje dag som gick. Hur hans energi försvagades dag för dag, tills han slutligen vaknade en morgon fyra veckor efter att han börjat skolan och berättade för mig att ”Mamma, jag vill inte gå i skolan mer, för jag får inte leka längre. Jag måste bara sitta tyst och vara still.”

Är det inte fantastiskt så säg!? En sjuårig pojke som förmedlar sitt behov! ”Jag vill leka! Jag vill röra på mig! Jag vill sjunga och dansa! Jag vill inte sitta tyst och stilla och titta på en witheboardtavla eller lyssna till en tant som säger åt mig vad jag ska göra, när jag ska göra det, i vilken ordning, hur länge och på vilket sätt jag ska göra det.”  En sjuårig pojke förmedlar sitt behov och jag – hans mamma – äger inte längre rätten att vara lyhörd inför honom. Jag är skyldig enligt lag att se hur systemet tar makten över mitt barn, över mitt barns välmående och frihet, över mitt barns drömmar, hopp och längtan, över hans integritet, livslust och glöd, och över hans vilja och sanning.  Jag är skyldig enligt lag, men jag kommer aldrig att acceptera det. Aldrig någonsin.

För ett nytt lärande i tiden…

Sanna Nova Emilia

Om mig:
- Eldsjäl
- Författare till boken ”Att lära med Hjärtat – När kunskap och värde blir ett”
- Föreläsare hos Holmbergs Talare – Talare för alla och alla tillfällen
- Verksamhetschef True Heart Education
- Medskapare av Opinionen för optimalt lärande – För en skola med hjärtat i fokus

Kategorier: Artiklar, Okategoriserade

7 Responses so far.

  1. Å, kära Sanna!

    jag har både skrikit, förbannat, lett och skrattat med dig men det viktigaste av ALLT JAG STÅR MED DIG!!!!

    Mina tårar trillar när du skriver: ”till ett system som jag visste aldrig någonsin skulle kunna lära känna honom på riktigt, av den enkla anledningen av att de aldrig skulle vara intresserade av att lära känna honom.” – det gör så ont i hela mig!!!

    Ännu mer tårar kommer när jag läser ”och jag – hans mamma – äger inte längre rätten att vara lyhörd inför honom.
    Jag är skyldig enligt lag, men jag kommer aldrig att acceptera det. Aldrig någonsin.!

    Du skrev ”Jag såg mitt barn bli ett offer för systemets ryska roulette och det fanns ingenting jag kunde göra åt det.

    Du skriver om min största rädsla – att min lilla underbara livskraftiga, kreativa, lösningsfokuserade livliga tjej skall formas om. JAG VÄGRAR!!!!

    Jag ser liksom du att individens välmående och frihet måste vara grunden till allt.

    Och jag ställer mig ofta frågan om de någonsin de som fattar dessa beslut någonsin rannsakar sig själva?!!? Har de själv inte varit barn?
    Har de inte själva barn? Eller vad f-n är felet?

    Kärlek <3 Anna

  2. Sanna Nova Emilia skriver:

    Älskade Anna! Så tacksam för dig, och för alla andra som ser med hjärtat!

    All världens kramar till dig!

    Sanna

  3. Sanna Nova Emilia skriver:

    Facebook-kommentar från Christer Hellberg:

    ”Tack! Det här var nog det tydligaste inlägg om skolan jag någon gång läst.. Detta är vad det handlar om – allt annat känns mer eller mindre som blahablaha (förlåt Sir Ken). Att få ta hand om, hjälpa, stödja och ”leda” barn och få dom att förverkliga sig själva är det mest ärofyllda uppdrag man nånsin kan få.”

    Tack Christer för de värdefulla tankarna och reflektionerna!!

    Med värme till dig,

    Sanna

  4. Annica Lundgren skriver:

    Hej Sanna
    Jag känner för dig och förstår ditt dilemma eftersom jag själv är mamma, men min dotter har klarat sig väldigt bra i skolan eftersom hon hade en underbar lärare under sina första åtta år i skolan, som förstod att ta tillvara alla elevers särart och intressen.
    Jag vill beskriva för dig lite hur det är att vara lärare idag. Det är inte bara eleverna som utsätts för symboliskt våld, dvs måste anpassa sig till systemet. Jag har själv varit lärare länge och undrar över det symboliska våld som lärarna blir utsatta för av Skolverket och Skolinspektionen, som skickar ut förordning efter förordning och detaljstyr genom statliga utbildningsplanerna för eleverna. Läraren ska dokumentera varje barns prestationer, varje lektion och skriftligt redovisa hur barnet förhåller sig till undervisningstakten i ämnet (varje lektion). Då kan du själv räkna ut hur mycket tid det går åt till dokumentation för att staten ska kunna kontrollera att alla lärare gör ”rätt” och det de ”ska”. All data ska presenteras i de individuella utvecklingsplanerna i en mer övergripande form av klassläraren eller mentorn till föräldrarna. Jag undrar vad skolorna ska göra av alla papper som ska dokumenteras. Rättar du, som lärare, inte in dig i ledet begår du tjänstefel, vilket kan leda till att du förlorar jobbet. Föräldrarna eller de som inte ens finns i skolans närhet kan anmäla dig som lärare, också anonymt, om de tror att något inte står rätt till, eller att deras barn inte blivit respektfullt behandlade. En sak är väl om en förälder anmäler i person, då vet man i alla fall vad det rör sig om, men hur förhåller du dig som professionell till en anonym anmälan??? Något grått oformligt har anmält dig och ofta vet du inte ens vad saken rör utan får gissa. Jag, som lärare, har aldrig förstått vad som menas med att skolan har FÖR LITE ORDNING OCH REDA, som är Björklunds slagord. Är ordning och reda toppstyrning från regeringen? Jag har aldrig upplevt det som kallas flumskola, utan haft en ganska stor frihet att undervisa utifrån ganska löst hållna målbeskrivningar i ämnet.Eleverna har varit trevliga och vänliga i de flesta fall. I de målbeskrivningar som fanns förut ska läraren ge ett generellt betyg över ämnet. Nu ska läraren följa målbeskrivningarna till punkt och pricka. Eleverna får inte godkänt om de missat en del av målen i ämnet. Eftersom jag arbetar på högstadiet och gymnasiet vet jag inte om samma kontrollfunktioner finns i småklasserna, men Björklund har ju infört nationella prov från klass 3. Det symboliska våld lärarna i skolan utsätts för kommer alltså från 2 håll – lärarna ska följa Skolverkets och i förlängningen Utbildningsdepartementets direktiv och samtidigt har föräldrarna möjlighet att anmäla dig för, vad vet jag, kränkningar brukar vara vanligast att man blir anmäld för. Det verkar som om många föräldrar tror att de som väljer att vara lärare är sadister och njuter av att kränka elever, medan det egentligen är så att de som jobbar kvar i skolan är ofta de som tror på barnen och ungdomarna (ja, det är i alla fall inte lönen) och deras möjligheter. Ytterst är rektor ansvarig för skolan och kan bli prickad för brister i skolverksamheten. DET KRÄVS STORT MOD ATT SOM REKTOR SKAPA FRIRUM ÅT LÄRARE OCH ELEVER. Mitt råd till dig är att du helt enkelt ser dig om efter en skola med en modig rektor som törs bryta mot Skolverkets och Skolinspektionens kontrollregler och en modig lärare. Mitt andra råd är att börja jobba politiskt och utmana Björklund.
    Men det symboliska våld som vi utsätts för – det utsätts alla för- ingen kommer undan – var du än befinner dig i världen. DET SVENSKA SAMHÄLLET BEHÖVER ÄNDRA RIKTNING OCH TRO PÅ INDIVIDEN OCH ATT OM INDIVIDEN UTVECKLAS EFTER SINA GÅVOR KOMMER SAMHÄLLET ATT UTVECKLAS, ISTÄLLET FÖR ATT SE BEFOLKNINGEN SOM EN MASSA SOM SKA UTBILDAS EFTER STATENS DIREKTIV. Samhället BEHÖVER utvecklas efter människorna i det, med några rättesnören: Kulturlivet utvecklar individens frihet (skolan ingår i kulturlivet), näringslivet utvecklar broderskap (och inte som nu egoism) och bär samhället ekonomiskt (och frågar vad vill du ha, istället för som nu vad kan jag göra för att dra fördelar av dig) och ALLAS jämställdhet inför lagen. Det blev ett långt inlägg men nödvändigt och viktigt för mig att du riktar fokus på det som är ”pudelns kärna”- Fortsätt arbeta för att förändra skolans verklighet- men döda inte de omringade budbärarna dvs lärarna. ALLA KAN TYCKA OM SKOLAN FÖR ALLA HAR GÅTT I SKOLAN, DET ÄR SVÅRARE ATT LYFTA BLICKEN OCH SE VAD SOM VERKLIGEN HÄNDER I SKOLSYSTEMET.

  5. Reflextioner skriver:

    Håller med till fullo och det finns många där ute nu som borde gå samman för att tillsammans bli starka!

    Barnpartiet
    Föreningar som Attention, Autism & Aspergers Förbund
    Makalösa Föräldrar

    Och det finns massa andra också…man borde göra nått stort tillsammans istället för att jobba lite här och där på varsitt håll, man borde gå samman för barnens skull!!!

    Förändra systemet, ta bort skolplikten – ha utbildningsplikt istället där ansvaret är skolans och kommun – ge skolorna rätten till egna läroplaner så som man gör i Danmark tex.

    Hemundervisningsgrupper/föreningar har full kolla på detta och kämpar för en förändring, jag har en del länkar i gamla inlägg på min blogg…

    Skolan skall anpassas till varje individ och vara en skola för alla men så är det inte i verkligheten!
    Det behövs förändring nu innan våra barn går under…innan våra framtidshopp ej finns mer!!!

  6. Persson skriver:

    Sedan jag var 12år gamal har jag varit helt inne på att ha hemundervisning för mina barn! Samtala då om det med min mor osv. Möjligheter och tillfällen att träffa andra och fler barn fins det gott om (-det är något som ”oroar” folk när jag har sagt att jag ska ha hemundervisning när jag är gamal och får mina egna barn). Inskränkta/fantasiläsa mäniskor tyckte jag då och tycker fortfarande att det finns gott om.
    Ett bra ställe att lära sig ting och det sociala och lära känna barn i sin egen ålder är tex på Scouterna:-)

  7. Lotti skriver:

    Sanna. Det är så underbart att du jobbar för det här!!! Jag önskar dig så mycket kraft! Kraft att förändra. För det kan du, det känner jag, när du får med dig andra genom din entusiasm och ditt ljus! Just detta, som du beskriver upplevde jag och vi under de år vårt barn gick i skolan. Waldorfskola visserligen. Men det spelar inte jättestor stor roll när det går en hel hope barn på varje vuxen och i kombination med det skolsystem som finns för övrigt. Med en strikt läroplan att följa. Då behöver läraren att barnen kan följa smidigt i flock göra som de blir tillsagda. Slipas och oljas för att bli en välsmord och effektiv kugge. Först en välsmord kugge för läraren, som annars kanske faktiskt inte klarar av det hela ensam. Sedan en välsmord kugge i ett företag. En kugge som inte har några besvärliga behov, drömmar och vilja kvar, inget som sticker ut och sinkar produktionen. Det är illa nog att kuggen tillåts att bli förälder och måste vara hemma med sjukt barn titt som tätt. (Och en förälder som är hemma längre än normalt medan barnet är litet, ex.vis för att föräldrarna anser att barnet har behov av detta, anses vara en samhällsfiende eftersom den inte bidrar till produktionen eller för den delen konsumtionen i så hög utsträckning som om den skulle jobba. Även om han/hon inte lever på bidrag.) Skolan behöver göras om från grunden. Massor av barn får inte sina verkliga behov tillgodosedda. Massor av barn tvingas döda sin särart, sina drömmar och sin vilja. En del av dessa får diagnoser och då kan man andas ut. Då är det ju diagnosens fel att barnet misslyckas i skolan. Barnet är nu helt befriat från att vara en viktig kugge i samhällets maskin. Det har plötsligt blivit en möjlig vård- och bidragstagare. En som inte är med i spelet och som man inte har några krav och förväntningar på vad gäller att kunna bidra med något till sammhället. Man har skyfflat över ansvaret till grannen, som efter en tid skyfflar det vidare. Lärare och andra ”specialister” beklagar sorgen och föräldrarna skäms, accepterar, och lär sig fokusera nästan enbart på barnets svårigheter och begränsningar istället för att hjälpas att och se vilka styrkor, drömmar och möjligheter barnet har och vad det kan bidra med och bli lycklig av. Och det är ju just dessa styrkor, drömmar och möjligheter man ser som uppmärksam och nära förälder. Men som förälder i det svenska samhället förväntas man bara bidra till barnets uppehälle. ”Specialister” tar hand om resten. Föräldrar anses inte veta sitt barns bästa. Tvärtom!! Samhällsmaskineriet i stort är inte intresserat av att se till varje individs välmående utan främst till konsumtionssamhällets överlevnad och ser då också bara så långt näsan räcker. ”Specialisterna” är individer som bara har att följa den stora planen som detta maskineri har utarbetat. De tvingas också vara effektiva och välsmorda kuggar och de får inte tid till att reflektera och följa sin känsla och övertygelse, de heller. Nå. Efter år av jobbande med att få det att fungera tillfredställande med skolan så gav vi upp. Vi borde gjort det för länge sedan men ville så gärna att det skulle fungera för vi såg att det var en positiv grej att ha en ”andra familj”, som klassen var för barnen. Men det övervägde inte det negativa. Vårt barn ville inte alls till skolan. Allt det roliga ströps succesivt ner i skolan. Det blev mindre lek, social övning och frihet och mer inmatande av kunskap. Inte ens leken fick utrymme att vara fri längre. (Tidigare förstod jag inte värdet av fri lek förrän jag varit i närheten och själv kunnat iaktta den flera gånger. Nu anser jag att fri lek är väldigt viktig, utvecklande och komplex och den behöver tid och gärna många deltagare. Ett perfekt ställe för fri lek skulle vara i en klass. Barnen utvecklas i sig själva, utvecklar sina drömmar, sina färdigheter och sin sociala kompetens. Det är ju viktiga ingredienser i att lära för livet. De lär sig om, av och med varandra. Men detta fanns det alltså inte heller något utrymme för. Vårt barn berättade att klasskamraterna förändrades. De slutade protestera, gjorde mer som de blev tillsagda, fastän de inte ville och att de inte var lika glada som tidigare. Läraren var nöjd över att hon med mycket arbete lyckats göra dem till en, i hennes ögon, mer lätthanterlig klass. Jag förstår henne, som kugge i samhällsmaskineriet. Ändå är det hur galet som helst!! Hemundervisning är numera förbjudet i Sverige. Så vi tvingades flytta utomlands. Som så många andra. Vi kunde inte låta låta vårt barn plågas mer och tappa all lust att lära. Jag kan inte se att vi hade något val. Den läroglädje som levt så starkt i vårt barn tidigare och drivit barnet att på egen hand lära sig matematik, svenska, engelska och mycket mer, långt över sin ålders normala kunskapsnivå, förbyttes mot ovilja, motstånd och en föreställning att barnet hade svårt för att lära. Det har satt negativa spår som fortfarande och kanske för alltid kommer att finnas kvar i viss mån. Skolan fick hela livsgnistan att falna något. Det är underligt att när ett land inser att det behöver göras en uppryckning vad gäller skolan, då förbjuder man hemundervisning och ger mindre frihet till de skolor som har alternativa undervisningsmetoder. Istället för att rannsaka sitt skolsystem och titta på de alternativa undervisningsmetoder som visat sig funka bra, låta dem leva kvar och ta intryck, så förbjuder eller inskränker man dem. Det finns ingen mogenhet och ödmjukhet alls. Ungefär: ”Vi gör rätt, det är bara eleverna som är lata och behöver piskas mer till att lära.” Man kör vidare på samma linje och drar åt svångremmen ytterligare för elever och lärare istället för att lyssna på rapporterna som pekar på att ungdomar (och säkerligen också lärare) mår allt sämre. Man kunde ju förvänta sig en aning överblick och reflektion som skulle göra att man kan se ett samband. Men det snurrar väl för fort allting, för att man ska hinna med några reflektioner.


Populära artiklar

IMG_5925

Vem frågar om barne

När min son började i skolan så blev känslan så ...

mom hugging kids

Barn är människor

Vi behöver förstå oss själva för att förstå våra barn. ...

Bestulen och berikad

    Tack Elisabeth Jönsson på Punctum Saliens, för att jag får ...

1 Jonna Sörensson

Framtidens företaga

Min vän Micke Olsson är en fantastisk företagare som har ...

IMG_6032

Barnens vädjan...

Idag ställde Rektorsakademiens Framtidskompetenser frågan: Går det att förändra en ...

Samarbetspartners