• RSS
  • Facebook
  • Twitter

Barnens vädjan…

Skrivet av Sanna Nova Emilia 2 Kommentarer

Idag ställde Rektorsakademiens Framtidskompetenser frågan: Går det att förändra en kultur i en skola?
Mitt svar på den frågan blev: Självlart! Allt som skapats kan också omskapas!
Följdfrågan blev: Varför säger så många att det inte går?  
Och mitt  följdsvar blev: Troligtvis för att de inte vet HUR och inte vågar testa nya saker eller se nya möjligheter, av rädslan att misslyckas. Det är ju förövrigt någotning som skolan lär oss väldigt tidigt, att det är dåligt att misslyckas och att det bara finns ett rätt svar och ett rätt sätt *generaliserar jag vet*. Sen har betoningen oftast legat på att det är eleverna som ska förändras för att skolans kultur ska förändras, istället för att se vuxenansvaret och behovet av ett nytänkande ledarskap. Det blir lika effektivt och hållbart som att enbart byta ut fasaden till ett hus, på en genomrutten och av skadedjur infekterad stomme. Förändringen börjar i och igenom oss själva, alltid. Det är dags för vuxenvärlden att ta lite personligt ansvar för vilka vi väljer att vara och för vad vi signalerar till de unga.

Det vi förmedlar till våra unga blir också det som de fortsätter att förmedla till sig själva. Jag undrar hur en skolkultur skulle förändras om varje lärare/pedagog/rektor leddes av följande förhållningssätt till sitt ledarskap?:

”Ledarskap är att kommunicera människors värde och potential, så klart och tydligt, att de ser det i sig själva.” – Steven R Covey


Barnens vädjan…
av Sanna Nova Emilia

*shhyyyy*
Lyssna….
Kan du höra dem?
Kan du höra barnen?
Kan du höra hur de viskande skriker igenom rymden?
Kan du höra deras inre rop på hjälp?
Hur de ljudlöst sväljer sin förtvivlan?
Kan du höra dem?
Kan du höra vad deras tysta munnar vill säga dig?
”Snälla förstör mig inte,
jag är så fullständig och så vacker som jag är.
Snälla, gör inte om mig, klipp inte mina vingar
innan jag ens fått pröva dem.
Snälla, trasa inte sönder mig, för att sedan förbanna mig
för att jag är trasig.”

*shhyyyyy*
Öppna dina ögon…
Kan du se dem?
Kan du se barnen?
Kan du se den desperation som stormar igenom deras inre?
Kan du se deras lidande?
Kan du se alla de tårar som de inte längre orkar gråta?
Kan du se barnen?
Kan du se vad deras tomma blickar vill säga dig?
”Snälla låt mig inte gå förlorad.
Låt mig inte gå förlorad in i den förvridna vuxenvärlden.
Låt mig inte glömma allt som är mitt.
Låt mig inte försaka allt som är jag.
Låt mig inte förneka allt som jag kom hit för att vara.”

*shhyyyyy*
Öppna ditt hjärta…
Kan du känna dem?
Kan du känna barnen?
Kan du känna deras längtan igenom dina egna förlorade drömmar?
Kan du känna deras sorger i allt som du själv en gång försakade?
Kan du känna barnen?
Kan du känna vad deras bedövade hjärtan önskar säga dig?
”Snälla, respektera mig, kränk mig inte,
Jag är också en människa.
Snälla, älska mig och låt mig få älska,
utan villkor och förbud.
Snälla släpp mig fri och låt mig få flyga,
utan skam och skuld.
Snälla, ha tillit till mig…”

*shyyyyy*
Ja, när jag lyssnar så kan jag höra dem,
se dem,
känna dem,
Och varje gång som jag förlorar hoppet
om en mer kärleksfull värld,
så kan jag höra deras viskningar i etern…
Då kan jag möta deras hjälplösa blickar
bakom mina slutna ögonlock…
Varje gång som jag förlorar hoppet
om en mer medmänsklig värld…
så kan jag känna deras tårar längs mina kinder…
och jag kan känna hur deras bultande hjärtan slår i mitt…
”Ge inte upp på mig,
snälla ge inte upp!
Vad du än gör,
så låt mig inte gå förlorad…”

 


För ett nytt lärande i tiden…

Sanna Nova Emilia

 

 

2 Responses so far.

  1. Å, vad bra svarat!

    Det är ju så att beroende på vilket perspektiv man ser på en sak ifrån så finns det å ena sidan en syn att se på det och å andra sidan kan man se det på ett annat sätt. Likaså vad det gäller saker som är rätt och fel… vad är det som är rätt respektive fel och vem har rätt att bestämma det?!

    Om alla vi vuxna som du säger Sanna tar ansvar och ser att det inte är så farligt att misslyckas utan att det är en del av livet som kallas erfarenheter som gör att vi utvecklas och växer så kommer vi även att kunna förmedla detta till våra barn. Ett misslyckande är inte världens undergång – det är bara ett steg närmare ett lyckande!

    Härliga hälsningar Anna

  2. Morrica skriver:

    Mycket bra svarat! Jag är glad att frågan ställdes till någon mindre cynisk, jag hade förmodligen suckat något om att förändringen försvåras av att så många egentligen inte vill förändring, de trivs bra med läget nu, de har kontroll, de har viss makt i att ha kontroll i kaos och den vill de inte sätta på spel. Ungefär. Ditt svar är bättre, klokare och mer genomtänkt.


Populära artiklar

IMG_5925

Vem frågar om barne

När min son började i skolan så blev känslan så ...

mom hugging kids

Barn är människor

Vi behöver förstå oss själva för att förstå våra barn. ...

Bestulen och berikad

    Tack Elisabeth Jönsson på Punctum Saliens, för att jag får ...

1 Jonna Sörensson

Framtidens företaga

Min vän Micke Olsson är en fantastisk företagare som har ...

IMG_6032

Barnens vädjan...

Idag ställde Rektorsakademiens Framtidskompetenser frågan: Går det att förändra en ...

Samarbetspartners